Frankrike: Islamiseringens tickande bomb

Frankrike: Islamiseringens tickande bomb
av Yves Mamou
9 oktober, 2016
Översättning av originaltexten: France: The Ticking Time Bomb of Islamization
Översättning till svenska: Maria Celander

Den sista gruppen, definierad som ”Ultras”, representerar 28 procent av de svarande muslimerna, och har den mest auktoritära inställningen. De uppger att de föredrar att leva separerade från Republikens värderingar. För dem kommer islamiska värderingar och den islamiska sharialagen i första hand, före Republikens sekulära lagar. De är för polygami och bärandet av niqab eller burka.

”Dessa 28 procent är trogna islams mest bakåtsträvande version, det har blivit en sorts identitet för dem. Islam står i centrum för deras uppror; och detta uppror förkroppsligas i en islam som är söndrande, konspirationsteoretisk och antisemitisk”, säger Hamid el Karoui i en intervju med Journal du Dimanche.

Ännu viktigare är att dessa 28 procent framförallt finns bland unga (50 procent är under 25). Med andra ord, hälften av alla unga franska muslimer är salafister av det mest radikala slaget, även de som inte tillhör någon moské.

Det är otroligt att de enda verktyg vi har till vårt förfogande är otillräckliga opinionsundersökningar. Utan kunskap är politiska åtgärder – eller några åtgärder alls för den delen – omöjliga. Detta är en situation som gagnar de aggressiva politiska islamisterna oändligt mycket.

Medveten blindhet är fröet till det kommande inbördeskriget – såvida inte fransmännen väljer att underkasta sig islam frivilligt.

Två viktiga undersökningar om franska muslimer släpptes nyligen i Frankrike.

Den första bar den optimistiska titeln ”En fransk islam är möjlig”, och gavs ut av den oberoende franska tankesmedjan Institut Montaigne.

Den andra undersökningen, med rubriken ”Arbete, företaget och den religiösa frågan”, är den fjärde årliga gemensamma studien mellan Randstad Institute (ett bemanningsföretag) och Observatoriet för religion i näringslivet (Observatoire du fait religieux en entreprise, OFRE), ett undersökningsföretag.

Båda studierna fyller en enorm kunskapslucka vad gäller religiös och etnisk demografi, och fick stor uppmärksamhet i media. Frankrike är välutrustat med demografer, akademiker, professorer och undersökningsföretag, men statistik baserad på ras, ursprung eller religion är förbjuden enligt lag.

Det bor 66,6 miljoner människor i Frankrike, enligt en rapport från 1 januari 2016 från Nationella statistikinstitutet (Insee). Men som sagt, på folkräkningsformulär får man inte fråga om ras, ursprung eller religion. Därför är det omöjligt att veta hur många muslimer, svarta, vita, katoliker, araber, judar och så vidare som finns i landet.

Detta förbud bygger på en gammal och en gång i tiden sund princip – att man ska undvika diskriminering i ett land där ”assimilering” är huvudregeln. Den franska varianten av assimilering innebär att alla utlänningar som vill bo i landet måste kopiera lokalbefolkningens beteende och gifta sig med en inföding snabbt. Denna assimileringsmodell fungerade utmärkt när det gällde spanjorer, portugiser och polacker. Men när araber och muslimer dök upp tog det stopp.

Och nu, trots de bästa avsikter, har regeln som förbjuder insamling av data som kan leda till diskriminering blivit ett nationellt säkerhetshandikapp.

När en grupp människor, som uttalat agerar på basis av sin religion eller etnicitet, börjar bekämpa samhällets grundfundament med våld, då blir det nödvändigt – brådskande, till och med – att ta reda på vilka religioner och etniciteter det handlar om, och hur många människor det rör sig om.

De två nu aktuella studierna bygger alltså inte på befolkningsdata utan på opinionsundersökningar. I undersökningen från Institut Montaigne, till exempel, kan man läsa att muslimer utgör 5,6 procent av Frankrikes storstadsbefolkning, eller exakt tre miljoner. Men demografen Michèle Tribalat, som specialiserat sig på immigrationsproblem, har skrivit att femmiljonersstrecket passerades redan 2014. Pew Research Center uppskattade att den muslimska befolkningen i Frankrike var 4,7 miljoner i mitten av 2010. Andra sakkunniga, som före detta jämställdhetsministern Azouz Begag (han lämnade regeringen 2007), uppskattar att antalet muslimer i Frankrike är närmare 15 miljoner.

Institut Montaignes rapport: franska muslimers utbrytning

Institut Montaignes rapport släpptes 18 september, och bygger på en opinionsundersökning gjord av Ifop (Frankrikes allmänna opinionsinstitut), där 1 029 muslimer fick svara på frågor. Ansvarig för studien är Hakim el Karoui, en konsult som arbetat som rådgivare åt den före detta premiärministern Jean-Pierre Raffarin (2002-2005).

Tre huvudsakliga muslimska typer identifierades:

Den första gruppen var de så kallat ”sekulära” (46 procent). Dessa uppgav själva att de är ”helt sekulära, även i de fall då religionen spelar stor roll i deras liv”. Trots att de hävdar att de är sekulära, tillhör många av dem den grupp som anser att alla muslimska kvinnor ska bära hijab (58 procent av männen och 70 procent av kvinnorna). Många ingår också i den grupp (60 procent) som anser att skolflickor ska bära hijab, trots att detta varit förbjudet i Frankrike sedan 2004. Många av dessa ”sekulära” tillhör också de 70 procent av de undersökta muslimerna som ”alltid” köper halalkött (endast 6 procent säger att de aldrig köper det). Enligt studien uppfattar muslimerna själva hijabbärande och att bara äta halalkött som viktiga ”markörer” av muslimsk identitet.

Den andra gruppen muslimer, ”Den stolta muslimska gruppen”, utgör en fjärdedel (25 procent) av de drygt tusen personer som undersökts. Denna grupp definierade sig själva som muslimer i första hand, och hävdar sin rätt att utöva sin tro (framförallt i form av hijab och halal) offentligt. De tar dock avstånd från den heltäckande slöjan niqab och polygami. De uppger att de respekterar sekularismen och Republikens lagar, men de flesta accepterar inte hijabförbudet i skolan.

Den sista gruppen, definierad som ”Ultras”, representerar 28 procent av de svarande muslimerna, och har den mest auktoritära inställningen. De uppger att de föredrar att leva separerade från Republikens värderingar. För dem kommer islamiska värderingar och den islamiska sharialagen i första hand, före Republikens sekulära lagar. De är för polygami och bärandet av niqab eller burka.

”Dessa 28 procent är trogna islams mest bakåtsträvande version, det har blivit en sorts identitet för dem. Islam står i centrum för deras uppror; och detta uppror förkroppsligas i en islam som är söndrande, konspirationsteoretisk och antisemitisk”, säger Hamid el Karoui i en intervju med Journal du Dimanche.

Hamid el Karoui sa i en intervju med Journal du Dimanche, apropå franska muslimers åsikter: ”Dessa 28 procent är trogna islams mest bakåtsträvande version, det har blivit en sorts identitet för dem. Islam står i centrum för deras uppror; och detta uppror förkroppsligas i en islam som är söndrande, konspirationsteoretisk och antisemitisk.”
Ännu viktigare är att dessa 28 procent framförallt finns bland unga (50 procent är under 25). Med andra ord, hälften av alla unga franska muslimer är salafister av det mest radikala slaget, även de som inte tillhör någon moské.

Frågan är – hur många kommer att tillhöra denna grupp om fem, tio eller tjugo år? Det är viktigt att ställa frågan, eftersom opinionsundersökningar alltid representerar en viss tidpunkt, en stillbild av en viss situation. När vi vet att slöja och halalmat tvingas på hela familjen av ”storebröder”, måste vi inse att en process är igång, en utbrytningsprocess som beror på återislamisering av hela det muslimska samhället, pådriven av de unga.

Journalisten och författaren Elisabeth Schemla skrev i Le Figaro:

Att förstå vad återislamisering är kräver en definition av islamismen. Det mest korrekta är den definition som gjorts av den statlige rådgivaren Thierry Tuot, en av de tre domare som i somras bestämde att burkini inte ska förbjudas … Islamism, skriver han, är att ”göra offentliga anspråk på ett socialt beteende och lägga fram det som ett gudomligt krav, och att ge sig in på den offentliga och politiska arenan”. Med tanke på denna definition visar Al Karouis rapport tydligt att islamismen obönhörligen sprider sig.

Islam på jobbet; islamism på frammarsch

Denna tickande bomb arbetar tyst… på jobbet.

En opinionsundersökning utförd mellan april och juni 2016 av Randstad Institute och Observatoriet för religion i näringslivet (Observatoire du fait religieux en entreprise, OFRE), där man undersökt 1 405 chefer på olika företag, visade att två av tre chefer (65 procent) uppgav att ”religiöst beteende” är vanligt på arbetsplatsen – en ökning från 50 procent 2015.

Professor Lyonel Honoré, chef för OFRE och ansvarig för studien, konstaterar lågmält att ”i 95 procent av fallen” är ”det religiösa beteendet på jobbet kopplat till muslimer”.

För att förstå vikten av denna ”synliga islam” på franska fabriker och kontor i dag, måste man komma ihåg att arbetsplatsen tidigare setts som en neutral zon. Lagen förbjuder inte religiösa och politiska uttryck på jobbet, men praxis har varit att både anställda och arbetsgivare har ansett att man måste visa självbehärskning då man utövar sin religionsfrihet.

Randstadstudien från 2016 visar att denna gamla tradition nu gått i graven. Religiösa symboler blir allt vanligare på arbetsplatsen, och 95 procent av dessa synliga symboler är muslimska. Öppna uttryck och symboler för kristendom och judendom finns förstås också, men är försvinnande få jämfört med de islamiska.

Undersökningen tog upp två typer av uttryck för religiös tro:

Personliga sedvänjor, till exempel rätten att vara frånvarande under religiösa helgdagar, flextid, rätten att be under pauser på jobbet, och rätten att bära symboler för religiös tro.
Störningar på jobbet och regelbrott, som att män vägrar arbeta tillsammans med kvinnor eller lyda en kvinnlig chef, vägran att arbeta med icke trosfränder, vägran att utföra vissa uppgifter, och missionerande under arbetstid.
”2016”, står det i rapporten, ”blev bärandet av religiösa symboler [hijab] det vanligaste uttrycket för religiös tro (21 procent av fallen, en ökning från 17 procent 2015 och 10 procent 2014). Begäran om ledighet på grund av religiösa helgdagar ligger stabilt (18 procent) men ligger nu på andra plats”.

Under ”störningar på jobbet” noterar den politiskt korrekta studien att konflikter mellan anställda och arbetsgivare av religiösa orsaker är ovanliga, ett ”mindre problem” som bara utgör 9 procent av de religiösa konflikter som inträffade 2016. Men detta är ändå en ökning med 50 procent, från 6 procent 2015. Konflikterna har också tredubblats sedan 2014 (3 procent) och nästan femdubblats sedan 2013 (2 procent).

Eric Manca, advokat på firman August & Debouzy som specialiserar sig på arbetsrätt, sa att när det blir rättstvist av en konflikt med religiösa förtecken ”är det alltid problem med islam. Kristna och judar vänder sig aldrig till domstol mot sin arbetsgivare på grund av religion”. När islamister stämmer sin arbetsgivare, visar juridisk erfarenhet att anklagelsen alltid har med ”rasism” och ”diskriminering” att göra – påståenden som får arbetsgivare att bittert ångra att de anställt dessa personer från första början.

Källor till konflikt som uppges är bland annat missionerande (6 procent), att vägra utföra vissa arbetsuppgifter (6 procent) – exempelvis en chaufför som vägrar köra ut alkohol till kunder; vägran att arbeta med en kvinna eller under en kvinnlig chef (5 procent), och att begära att bara få arbeta med andra muslimer (1 procent). Dessa fall är koncentrerade till yrken ”som bilbranschen, byggnadsindustrin, avfallshantering, dagligvaruhandel… och har inträffat i stadsnära områden”.

Slutsatser

Den franska assimilationsmodellen är överspelad. Som tidigare konstaterats fungerade den för alla utom franska muslimer; och det allmänna skolsystemet verkar i dag oförmöget att förmedla Republikens värderingar, särskilt bland unga muslimer. Enligt Hakim el Karoui:

”Franska muslimer lever mitt i flera krishärdar. Syrien, så klart, som skakar om själen. Men också förändringar i arabiska samhällen där kvinnor intar en ny roll: kvinnliga studenter är nu fler än manliga, flickor är bättre utbildade än sina fäder. Religion, i dess auktoritära version, är ett reaktionsvapen mot dessa utvecklingar. … Och slutligen finns det en social kris: Muslimer, två tredjedelar av barnarbetskraften och anställda, är deindustrialiseringens första offer.”

Islamiseringen växer överallt. I städerna bär de flesta arabiska kvinnor slöja, och i förorterna blir burka och niqab allt vanligare. På arbetsplatsen, där icke-religiöst beteende har varit grundregeln, försöker chefer nu lära sig hur de ska hantera islamistiska krav. På stora företag, som telekomföretaget Orange, har man utsett en ”mångfaldshandledare” för att hantera alla krav och konflikter. På små företag är cheferna helt förvirrade. Konflikterna och rättssakerna blir allt fler.

Politikernas tystnad. Trots att dessa två undersökningar fått stor uppmärksamhet i media är tystnaden öronbedövande från politiskt håll. Detta är oroväckande eftersom Institut Montaignes studie också innehöll en del förslag om att skapa en ”fransk islam”, som till exempel skulle innebära att man stryper utländsk finansiering av moskéer, och inhemska utbildningar för religiösa och civila ledare. Andra idéer, som att undervisa på arabiska i sekulära skolor för att ”förhindra att föräldrar skickar sina barn till koranskolor” är ganska konstiga, eftersom de innebär en förlängning av den misslyckade strategin att integrera islamism genom institutioner. Unga franska muslimer, till och med de som är födda i Frankrike, har problem med att tala och skriva korrekt franska framför allt annat.

Dessa två studier är en bra början, men hopplöst bristfälliga. Politiker, journalister och alla medborgare måste lära sig mer om islam, dess dogmer och mål i landet. Det är otroligt att de enda verktyg vi har till vårt förfogande är otillräckliga opinionsundersökningar. Utan kunskap är politiska åtgärder – eller några åtgärder alls för den delen – omöjliga. Detta är en situation som gagnar de aggressiva politiska islamisterna oändligt mycket.

Utan mer kunskap kommer förnekandet av islamiseringen och därmed oförmågan att bemöta den att fortsätta. Medveten blindhet är fröet till det kommande inbördeskriget – såvida inte fransmännen väljer att underkasta sig islam frivilligt.

Yves Mamou är baserad i Frankrike och arbetade under två decennier som journalist för Le Monde.

Det här inlägget postades i EU Europa, Hot mot DEMOKRATI, Islamister / Jihadister, Islamska Staten. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s