Har Europas länder blivit polisstater?

  • New Europe rapporterar att i Leeuwarden har ”runt 20 motståndare till planerna [på att bygga asylboenden] i området fått besök i hemmet av polisen”. Med andra ord, Holland ägnar sig åt statligt sanktionerad censur, vilket väcker frågan: Har Holland blivit en polisstat?
  • I staden Sliedrecht dök polisen upp på Mark Jongeneels kontor och meddelade att han twittrade ”för mycket” och att han borde ”vara försiktig med tonfallet” – hans tweets kunde ”uppfattas som uppvigling”. Brottet? Jongeneel skrev i en tweet: ”Högskolan i #Sliedrecht vill ta emot 250 flyktingar under de kommande två åren. Vilken dålig idé!”
  • I september 2015 rapporterade Die Welt att människor som uttrycker ”främlingsfientliga” åsikter på sociala medier riskerar att förlora umgängesrätten med sina barn.
  • Medan europeiska medborgare grips och åtalas för att de utövat sin rätt till yttrandefrihet, kallar den tyske EU-kommissionären Günther Oettinger en kinesisk delegation på besök för ”snedögon” (”Schlitzaugen”). Därefter belönades han med en befordran av EU-kommissionens president Jean-Claude Juncker, och är nu högste ansvarig för EUs budget.
  • Det är tydligt att alla inte är lika inför lagen. EU-kommissionärer kan fälla ”främlingsfientliga” kommentarer och ändå bli befordrade; vanliga europeiska medborgare grips och åtalas för att de använt sig av sin rätt till yttrandefrihet.

Har Europas egna regeringar blivit dess fiende? Allt mer tyder på att så lite som en mild antydan om att man inte håller med om regeringarnas officiella politik kan rendera en fängelsevistelse, eller åtminstone ett besök av den hjälpsamma, lokala Kafkapolisen. Har Europa i praktiken blivit en polisstat?

Flera europeiska regeringar har gjort klart för sina medborgare att kritik mot migration eller migrationspolitik är kriminellt och förbjudet. Folk som enligt myndigheterna går ”för långt” grips, åtalas och, i vissa fall, döms.

I oktober 2015 besökte polisen i Holland naiva twittrare som skrivit kritiska kommentarer om asylboenden. I staden Sliedrecht dök polisen upp på Mark Jongeneels kontor och meddelade att han twittrade ”för mycket” och att han borde ”vara försiktig med tonfallet” – hans tweets kunde ”uppfattas som uppvigling”. Brottet? Efter ett informationsmöte om asylboenden i regionen skrev Jongeneel några tweets. I en stod det: ”Högskolan i #Sliedrecht vill ta emot 250 flyktingar under de kommande två åren. Vilken dålig idé!” Han hade tidigare skrivit: ”Ska vi låta detta ske?!”

Han var inte ensam. New Europe rapporterade att i Leeuwarden har ”runt 20 motståndare till planerna [på att bygga asylboenden] i området fått besök i hemmet av polisen. Samma sak hände i Enschede, och på en del håll i Brabant, där holländsk media uppger att invandringskritiker som drev en sajt i ämnet på sociala medier fick en tillsägelse om att upphöra med denna.”

En talesperson för rikspolisen förklarade att tio underrättelsegrupper bestående av ”cyberpoliser” övervakar Facebook och Twitter i realtid, på jakt efter inlägg som ”går för långt”, i syfte att söka upp personerna och tala om för dem ”vilken effekt ett inlägg på internet kan få”. Med andra ord, Holland ägnar sig åt statligt sanktionerad censur, vilket väcker frågan: Har Holland blivit en polisstat?

I Storbritannien greps Scott Clark i februari 2016, efter att han på Scottish Defense Leagues Facebook skrivit att syriska flyktingar kommer att ”få se vår elaka sida”. Enligt uppgifthänvisade han i sitt försvar av inlägget till de många sexövergrepp som begicks av arabiska och nordafrikanska män på nyårsafton i Köln. I inlägget stod också: ”Om det händer någon ung flicka någonting kommer jag personligen att spotta kommunpolitikerna i ansiktet, de som pressat på och pressat på för att få hit dem [migranterna]…” Vidare: ”Det pågår definitivt en islamisk invasion. Definitivt något på gång. Såg precis 15 syrier på den lokala syltan. … Jag var emot att de skulle komma hit från första början.”

Kommissarie Ewan Wilson från Dunoonpolisen sa till The Guardian:

”Jag hoppas att gripandet av denna individ sänder en tydlig signal att polisen i Skottland inte kommer att tolerera någon som helst aktivitet som riskerar att väcka hat och provocera fram kränkande kommentarer på sociala medier.”

I Tyskland åtalades ett gift par, Peter och Melanie M., för att de skapat en Facebookgrupp där man riktade kritik mot den rådande invandringspolitiken. Enligt medieuppgifter kunde man läsa på sidan: ”Krigs- och ekonomiska flyktingar översvämmar vårt land. De för med sig terror, rädsla, sorg. De våldtar våra kvinnor och utsätter våra barn för fara. Sätt stopp för detta!”

Under rättegången försvarade Peter M. sina kommentarer på nätet och sa; ”Man kan inte ens uttrycka en kritisk åsikt om flyktingar utan att bli stämplad som nazist. Jag ville skapa ett diskussionsforum där folk kunde säga sin mening om flyktingar…”. Han uppgav att han som moderator av gruppen tog bort nazivänliga eller radikala kommentarer, men eftersom Facebook raderat sidan gick det inte att bevisa för rätten.

När domen avkunnades sa domaren: ”Intrycket av gruppen är en serie generaliseringar med klart högerperspektiv.” Peter M. dömdes till nio månaders villkorlig dom, och hans fru till böter på 1 200 euro (cirka 12 500 kronor). Domaren underströk: ”Jag hoppas att ni förstår situationens allvar. Om ni hamnar hos mig igen åker ni i fängelse.”

I Tyskland kan kritik mot migration och regeringens migrationspolitik också få andra drakoniska konsekvenser. I september 2015 rapporterade Die Welt att människor som uttrycker ”främlingsfientliga” åsikter på sociala medier riskerar att förlora umgängesrätten med sina barn. Det behöver inte ens ha begåtts något brott för att en domstol ska anse att barnets välbefinnande ska vara i fara och begränsa förälderns umgängesrätt, eller förordna att en ”utbildare” ska vara närvarande då förälder och barn träffas – för att kunna ”gripa in efter behov”. Det finns också möjlighet att förbjuda vissa handlingar, uttryck eller möten i barnets närvaro. Som en sista utväg har domstolen möjlighet att frånta föräldrarna vårdnaden helt och hållet.

Enligt Eva Becker, ordförande för Arbetsgruppen för familjerätt i det tyska advokatförbundet (DAV); ”Den avgörande faktorn är huruvida man har en sund inställning till människor”. Becker gör bedömningen att om en förälder fäller en kommentar i stil med att den helst inte skulle vilja ha några syriska flyktingar i sitt bostadsområde, så räcker inte det för att barnets välbefinnande ska kunna anses vara i fara. Om en mamma eller pappa däremot uttalar sig hotfullt mot flyktingar i sitt barns närvaro, ”då har man tydligt gått över den avgörande gränsen”.

Det är inte ens relevant huruvida dylika kommentarer är straffbara enligt tysk lag. Även en kommentar som inte är straffbar kan placera en förälder på fel sida av ”den avgörande gränsen”. Det är inte viktigt om handlingen är brottslig, det viktiga är om den ”påverkar” barnet på ett sätt som äventyrar dess välbefinnande. Om en domstol slår fast att barnets välbefinnande är i fara, kan föräldern få sin umgängesrätt med barnet begränsad.

Handlingar anses ännu mer belastande än ord. Enligt Becker är det en sak att samtala nedsättande om asylsökande med bekanta i barnets närvaro – men det är etter värre att ta med sig barnet på ”främlingsfientliga” demonstrationer. Hon definierar inte vad som menas med ordet ”främlingsfientlig”. Det verkar underförstått att det bara handlar om en viss slags främlingsfientlighet, inte islamisk främlingsfientlighet gentemot icke-muslimer till exempel, men inget försök görs att förklara begreppet trots att detta är oerhört centralt i frågan.

Medan vanliga europeiska medborgare riskerar att bli gripna och åtalade för ”främlingsfientliga” uttalanden, så är det dock helt andra regler som gäller för toppskiktet inom EU. I ett tal i Hamburg i oktober kallade EUs kommissionär för digital ekonomi, tysken Günther Oettinger, en kinesisk delegation på besök för ”snedögon” (”Schlitzaugen”), ett uttryck som allmänt anses rasistiskt. Oettinger brydde sig inte ens om att be om ursäkt, men förklarade för Die Welt att det var viktigt att se hans uttalande i ”ett större sammanhang”.

Inte heller EU-kommissionen ville be om ursäkt för, eller ens utreda, Oettingers uttalanden (som tydligen också var nedsättande mot kvinnor och homosexuella). Kommissionens chefstalesman Margaritis Schinas sa till häpna reportrar att ”Vi har ingenting att tillägga”. På frågan om det kunde bli en utredning kring kommentarerna, svarade han; ”Vi har inget FBI här i kommissionen.”

Så sent som 28 oktober befordrade EU-kommissionens president Jean-Claude Juncker Oettinger till den åtråvärda och mycket mäktiga posten som vicepresident och högste ansvarig för EUs budget.

Det är tydligt att alla inte är lika inför lagen. EU-kommissionärer kan fälla ”främlingsfientliga” kommentarer och ändå bli befordrade; vanliga europeiska medborgare grips och åtalas för att de använt sig av sin rätt till yttrandefrihet.

Medan europeiska medborgare grips och åtalas för att de utövat sin rätt till yttrandefrihet, kallar EU-kommissionären Günther Oettinger (vänster) en kinesisk delegation på besök för ”snedögon”. Därefter belönades han med en befordran av EU-kommissionens president Jean-Claude Juncker (höger).

Judith Bergman är skribent, kolumnist, jurist och statsvetare.

Det här inlägget postades i EU Europa, Hot mot DEMOKRATI, Islamister / Jihadister. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s