Frankrike på gränsen till total kollaps

  • Frankrike uppfattade det inte medan det hände, men man försatte sig i en fälla, en fälla som nu håller på att slå igen.
  • På 1970-talet började palestinierna använda sig av internationell terror, och Frankrike valde att acceptera denna terror så länge man själv inte drabbades. Samtidigt välkomnade landet en massinvandring från den arabisk-muslimska världen, som uppenbarligen var ett led i en muslimsk ambition att sprida islam. Frankrikes muslimska befolkning har därefter expanderat kraftigt, utan att assimileras.
  • Opinionsundersökningar pekar på att en tredjedel av de franska muslimerna vill införa den islamiska sharialagen fullt ut. De visar också att en överväldigande majoritet av Frankrikes muslimer stöder jihad, särskilt jihad mot Israel, ett land man helst skulle vilja utplåna från jordens yta.
  • ”Det är bättre att lämna än att fly.” – Sammy Ghozlan, ordförande för Nationella byrån för vaksamhet mot antisemitism. Senare blev han rånad, och hans bil brändes upp. Han valde att lämna.
  • Villiers tar också upp problemet med de tusentals vapen som finns i ”no-go zonerna”. Han tillägger att vapnen troligtvis inte ens kommer att behöva användas; islamisterna har redan vunnit.
  • Från början kan Frankrikes intention ha varit att ta USAs plats som global supermakt, få tillgång till billig olja, göra affärer med oljestinna islamiska stater, och en förhoppning om att undvika inhemsk terrorism.

Stämningen i Frankrike är kaotisk. Migranter från Afrika och Mellanöstern orsakar oordning och osäkerhet i många städer. Det enorma slumområdet känt som ”djungeln i Calais” har just rivits, men nya slumområden tillkommer varje dag. I östra Paris täcks gator av korrugerad plåt, presenningar och lösa bräder. Våldsincidenter är vanliga. Frankrikes 572 ”no-go zoner”, officiellt benämnda ”särskilt utsatta områden”, fortsätter att växa, och poliser som dristar sig att närma sig dem får ofta betala dyrt. Nyligen körde en polispatrull rakt in i ett bakhåll, och deras bil bombarderades med molotovcocktails samtidigt som folkmassan hindrade poliserna från att ta sig ut. Patrullerande poliser har instruktioner från högre ort att de ska fly hellre än försöka slå tillbaka om de attackeras. Denna räddhågsenhet har retat upp många poliser, vilket man visat i demonstrationer. Inga terrorattacker har utförts sedan 26 juli, då en präst slaktades i kyrkan i Saint-Etienne-du-Rouvray, men underrättelsetjänsterna är helt på det klara med att många jihadister återvänt från Mellanöstern och står redo att agera, och att upplopp riskerar att bryta ut var som helst, när som helst, på grund av vilken orsak som helst.

Trots att man är överväldigad av en inrikessituation man med nöd och näppe har kontroll på, lägger sig den franska regeringen i internationella angelägenheter: En ”palestinsk stat” är fortfarande en hjärtesak, och Israel är fortfarande favoritsyndabocken.

Trots att både Frankrike och de palestinska områdena var i uselt skick, förklarade Frankrikes utrikesminister Jean-Marc Ayrault i våras att det var ”angeläget” att man blåste nytt liv i ”fredsprocessen” och skapade en palestinsk stat. I detta syfte stod Frankrike värd för ett internationellt möte i Paris 3 juni. Varken Israel eller palestinierna var inbjudna. Mötet blev en total flopp. Det avslutades med ett urvattnat uttalande om den ”absoluta nödvändigheten” i att gå ”framåt”.

Men Frankrike gav sig inte för det. Regeringen bestämde sig snabbt för att hålla ett nytt möte i december. Denna gång med Israel och palestinierna. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu konstaterade att Israel inte är i behov av några medlare och avböjde inbjudan. De palestinska ledarna tackade däremot ja. Palestinska myndighetens talesman Saeb Erekat gratulerade Frankrike och tillade, föga förvånande, att det var just Palestinska myndigheten som ”föreslagit” idén för fransmännen.

Nu när Donald Trump valts till USAs president, är det sannolikt att Newt Gingrich kommer att få en framträdande roll i Trumps regering. För några år sedan sa Gingrich att det inte finns något palestinskt folk. Förra veckan tillade han att bosättningarna inte på något sätt utgör ett hinder för fred. Med tanke på detta pekar allt på att även decemberkonferensen kommer att bli ett fiasko.

Icke desto mindre arbetar franska diplomater tillsammans med palestinska företrädare på en FN-resolution för att utropa en palestinsk stat inom ”1967 års gränser” (vapenstilleståndslinjen 1949), men utan något fredsfördrag. De hoppas tydligen att avgående presidenten Barack Obama inte ska åberopa USAs veto i Säkerhetsrådet och att man på så vis ska få igenom resolutionen där. Men det är långt ifrån säkert att Barack Obama vill avsluta sitt presidentskap med en så öppet splittrande gest. Det är därmed sannolikt att Frankrike kommer att misslyckas här också. Igen.

Frankrike förefaller under många år ha byggt hela sin utrikespolitik på ett vänskapligt förhållande med Islamiska konferensorganisationen (OIC): 56 islamiska länder, samt palestinierna. Från början kan Frankrikes intention ha varit att ta USAs plats som global supermakt, få tillgång till billig olja, göra affärer med oljestinna islamiska stater, och en förhoppning om att undvika inhemsk terrorism. Alla fyra målen har gått i stöpet. Det är också uppenbart att Frankrike har mer akuta problem att lösa.

Men Frankrike envisas, eftersom man desperat försöker begränsa problem som troligtvis inte kan lösas.

På 1950-talet var Frankrike något helt annat än vad det är nu. Det var en vän till Israel. Den ”palestinska saken” existerade inte. Kriget i Algeriet rasade för fullt, och den stora majoriteten franska politiker skulle inte ens tänka tanken att skaka hand med förhärdade terrorister. Allt detta ändrades efter Algerietkriget. Charles de Gaulle överlämnade Algeriet till en terrororganisation vid namn Nationella befrielsefronten. Sedan påbörjade han en strategisk omorientering av Frankrikes utrikespolitik, det som kallades ”Frankrikes arabiska politik”.

Frankrike undertecknade handels- och militära avtal med diverse arabiska diktaturer. För att förtjusa sina nya vänner införde man ivrigt en anti-israelisk politik. När terrorism i form av flygplanskapningar uppfanns av palestinierna på 1970-talet, och i och med morden på de israeliska idrottsmännen under OS i München 1972, blev ”palestiniernas sak” plötsligt ett ”heligt mål” och ett användbart maktverktyg i arabvärlden. Frankrike hoppade på båten och blev stenhårt pro-palestinskt.

Palestinierna började använda sig av internationell terror, och Frankrike valde att acceptera denna terror så länge man själv inte drabbades. Samtidigt välkomnade landet en massinvandring från den arabisk-muslimska världen, som uppenbarligen var ett led i en muslimsk ambition att sprida islam. Frankrikes muslimska befolkning har därefter expanderat kraftigt, utan att assimileras. Frankrike uppfattade det inte medan det hände, men man försatte sig i en fälla, en fälla som nu håller på att slå igen.

Frankrikes muslimska befolkning förefaller vara anti-fransk, om man talar om judisk-kristna upplysningsvärderingar, och pro-fransk i den bemärkelsen att Frankrike underkastar sig islams krav. Eftersom Frankrikes muslimer också är pro-palestinska, borde där i teorin inte finnas något problem. Men Frankrike har underskattat konsekvenserna av det extremistiska islams uppgång i den muslimska världen och annorstädes.

Franska muslimer ser sig i allt högre utsträckning i första hand som muslimer. Många hävdar att Väst för krig mot islam; de ser Frankrike och Israel som delar av västvärlden, därför bekrigar de båda. De ser att Frankrike är anti-Israel och pro-palestinskt, men de ser också att många franska politiker har förbindelser med Israel, vilket sannolikt leder till slutsatsen att Frankrike inte är tillräckligt anti-Israel och pro-palestinskt.

De ser att Frankrike tolererar palestinsk terrorism, och kan därför inte förstå varför Frankrike krigar mot islamisk terror på andra håll i världen.

I ett försök att blidka landets muslimer tror den franska regeringen kanske att den inte har något annat val än att vara så anti-Israel och pro-palestinsk som möjligt – även om allt pekar på att denna politik inte alls går hem i opinionen.

Utan tvekan har den franska regeringen förstått att man inte kan förhindra vad som alltmer ser ut som en överhängande katastrof. Katastrofen äger redan rum.

Kanske hoppas den nuvarande regeringen på att man ska kunna fördröja katastrofen lite och undvika ett inbördeskrig. Kanske hoppas de att ”no-go zonerna” inte kommer att explodera – åtminstone inte så länge just de sitter på sin post.

I dag bor sex miljoner muslimer i Frankrike, cirka tio procent av befolkningen, och andelen är stadigt på uppgående. Opinionsundersökningar pekar på att en tredjedel av de franska muslimerna vill införa den islamiska sharialagen fullt ut. De visar också att en överväldigande majoritet av Frankrikes muslimer stöder jihad, särskilt jihad mot Israel, ett land man helst skulle vilja utplåna från jordens yta.

Frankrikes mest framträdande muslimska organisation, Islamiska organisationers förbund i Frankrike, (Union des Organisations Islamiques de France) är den franska grenen av Muslimska brödraskapet, en rörelse som borde listas som terrororganisation med tanke på att man har som öppet mål att störta västerländska regeringar. Muslimska brödraskapet finansieras primärt av Qatar, ett land som investerar tungt i Frankrike – och har lyxen att ha en helt egen amerikansk flygbas.

Judar lämnar Frankrike i rekordtakt, och det är en strid ström utan slut. Sammy Ghozlan, ordförande för Nationella byrån för vaksamhet mot antisemitism, upprepade i många år att ”Det är bättre att lämna än att fly”. Senare blev han rånad, och hans bil brändes upp. Han valde att lämna och bor nu i Israel.

Resten av Frankrikes befolkning ser tydligt situationens allvar. En del är arga och upproriska; andra verkar ha resignerat inför det värsta tänkbara: ett islamistiskt maktövertagande i Europa.

Nästa franska val äger rum i maj 2017. Sittande presidenten François Hollande har förlorat all trovärdighet och har ingen chans att bli omvald. Men vem som än kommer till makten får en tuff uppgift.

Fransmännen verkar ha tappat förtroendet för Nicolas Sarkozy, så valet kommer troligen att stå mellan Marine Le Pen, Alain Juppé eller François Fillon.

Marine Le Pen är högerradikala Nationella frontens kandidat.

Alain Juppé är borgmästare i Bordeaux, och kampanjar ofta i sällskap med stadens imam Tareq Oubrou. Fram tills helt nyligen var Tareq Oubrou medlem i Muslimska brödraskapet. Alain Juppé verkar tro att de nuvarande oroligheterna kommer att lugna ner sig om Frankrike bara underkastar sig till fullo.

François Fillon kommer troligen att bli de konservativas kandidat. Han sa nyligen att ”islamisk sekterism” skapar ”problem i Frankrike”. Han sa också att om inte en palestinsk stat skapas mycket snabbt, kommer Israel att utgöra ”det största hotet mot världsfreden”.

För tre år sedan gav den franske filosofen Alain Finkielkraut ut en bok, Den olyckliga identiteten(L’identité malheureuse), vilken beskrev farorna med islamiseringen av Frankrike och de stora problem som uppstår ur denna. Juppé valde medvetet en kampanjslogan som gick på tvärs mot Finkielkraut: ”Den lyckliga identiteten”.

Sedan Alain Finkielkraut gav ut sin bok har andra pessimistiska böcker blivit bästsäljare i Frankrike. I oktober 2014 publicerade kolumnisten Eric Zemmour Le suicide français (”Det franska självmordet”). För några veckor sedan gav han ut en ny bok, Un quinquennat pour rien(”Fem år till ingen nytta” – quinquennat är den femårsperiod en fransk president sitter vid makten). Han beskriver det han ser i Frankrike som ”invasion, kolonisation, explosion”.

Zemmour definierar den miljon muslimer som kommit till Frankrike de senaste fem årtiondena som en invasion, och den senaste tidens migrantvåg som en följd av denna invasion. Han framställer uppkomsten av ”no-go zoner” som skapandet av islamiska territorier på fransk mark och en viktig del i kolonisationsprocessen.

Han skriver att de utbrott av våld som nu sprider sig är tecken på en nära förestående explosion; förr eller senare kommer upproret att få fäste.

En annan bok, Les cloches sonneront-elles encore demain? (Kommer kyrkklockorna att ringa i morgon?), gavs nyligen ut av den franske före detta regeringsmedlemmen Philippe de Villiers. Villiers skriver om kyrkdöden i Frankrike, och noterar att kyrkorna i många fall ersätts av moskéer. Han tar också upp problemet med de tusentals vapen som finns i ”no-go zonerna” (rena krigsvapen som Kalasjnikovgevär, Tokarevpistoler, M80 Zolja pansarvärn, med mera). Han tillägger att vapnen troligtvis inte ens kommer att behöva användas; islamisterna har redan vunnit.

I den nyutkomna boken Kommer kyrkklockorna att ringa i morgon? (Les cloches sonneront-elles encore demain?) tar Philippe de Villiers upp kyrkdöden i Frankrike, och noterar att kyrkorna i många fall ersätts av moskéer. På bilden ovan ingriper fransk kravallpolis 3 augusti mot en präst och hans församling, och släpar ut dem ur St Rita-kyrkan i Paris innan den ska rivas. Nationella frontens ledare Marine Le Pen rasade över tilltaget: ”Tänk om de ersatte salafistmoskéer med parkeringsplatser i stället för våra kyrkor?” (Bildkälla: Skärmdump från Russia Today)

13 november 2016 var årsdagen av attackerna i Paris. Plaketter avtäcktes överallt där människor dödades. På dem kunde man läsa: ”Till minne av de skadade och mördade offren för attackerna”. Ingenstans nämndes jihadistiskt barbari. På kvällen återinvigdes Bataclanteatern med en konsert av Sting. Kvällens sista låt var ”Insh’ Allah”: ”Om Allah vill”. Ledningen för Bataclan hindrade två medlemmar ur det amerikanska bandet Eagles of Death Metal – som stod på scen när attacken inleddes – från att komma in på konserten. Några veckor efter attacken hade bandets sångare Jesse Hughes haft mage att kritisera de inblandade muslimerna. Bataclans chef sa om Hughes, ”Det finns saker man inte kan förlåta”.

Dr. Guy Millière är professor vid Paris universitet och har skrivit 27 böcker om Frankrike och Europa.

Det här inlägget postades i EU Europa, Hot mot DEMOKRATI, Islamister / Jihadister, Islamska Staten. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s