Frankrikes Dödsspiral

  • År 1990 godkändes ”Gayssotlagen” som föreskrev att ”all diskriminering som baseras på etnicitet, landstillhörighet, ras eller religion är förbjuden”. Sedan dess har den använts för att kriminalisera all kritik mot arabisk och afrikansk brottslighet, alla frågor om immigration från den muslimska världen, all negativ analysering av islam. Många skribenter har blivit bötfällda och de flesta ”politiskt inkorrekta” böckerna om dessa ämnen har försvunnit från bokhandlare.
  • Den franska regeringen begärde att media skulle åtlyda ”Gayssotlagen”. Den begärde också att historieböcker skulle skrivas om för att inkludera kapitel om brotten som begåtts av västvärlden mot muslimer, och om islams ”väsentliga bidrag” till mänskligheten. Alla historieböcker är ”islamiskt korrekta”.
  • På sjukhus begär muslimer allt oftare att bli behandlade enbart av muslimska läkare, samt vägrar låta deras fruar behandlas av manliga läkare.

2a februari, 2017: En ”no-go-zon” i Paris östra förorter. Patrullerande polis hör skrik. De bestämmer sig för att kolla. Medan de är där blir de förolämpade av en ung man. De bestämmer sig för att gripa honom. Han slår dem. Ett slagsmål bryter ut. Han anklagar en polis för att ha våldtagit honom med en polisbatong. En polisutredning konstaterar snabbt att mannen inte blivit våldtagen. Men det är för sent; en giftig process har satt igång.

Utan att vänta på vidare bevis säger den franska inrikesministern att poliserna ”uppfört sig illa”. Han tillägger att ”tjänstefel inom polisen måste fördömas”. Frankrikes president François Hollande tar sig till sjukhuset för att erbjuda den unga mannen sitt stöd. Presidenten säger att han har uppfört sig på ett ”värdigt och ansvarsfullt sätt”. Nästa dag knåpas det ihop en demonstration mot polisen. Demonstrationen urartar i ett upplopp.

Upploppen fortsätter i mer än två veckor. De påverkar fler än tjugo städer över hela Frankrike. De sprider sig till hjärtat av Paris. Ett dussintal bilar bränns. Butiker och restauranger plundras. Offentliga byggnader och polisstationer angrips.

Polisen får order om att inte ingripa. De gör vad de blir tillsagda att göra. Bara ett fåtal arresteringar äger rum.

Polisen ser på när en bil, som förstörts av upprorsmakare i en Parisförort, avlägsnas den 13e februari, 2017. (Bildkälla: Ruptly videoskärmdump)

Lugnet återvänder långsamt, men upploppen kan enkelt sättas igång igen. Frankrike är ett land i händerna på storskaliga uppror. De kan explodera när som helst, var som helst. Franska ledare vet detta, och söker skydd i fegheten.

Det som pågår är ett resultat av en tärande utveckling som sattes igång för fem årtionden sedan. På 1960-talet, efter kriget i Algeriet, ledde Charles de Gaulle landet mot närmre relationer med arabiska och muslimska stater.

Migrationsströmmar av ”gästarbetare” från Algeriet, Marocko och Tunisien som hade börjat några år tidigare ökade skarpt. Invandrare uppmuntrades inte längre till att integreras. Alla antog att de skulle återvända hem i slutet av deras anställningskontrakt. De slog sig till ro i utkanterna av stora städer. Ekonomin var dynamisk med många arbetstillfällen. Det verkade som att det inte skulle bli några problem.

Tjugo år senare blev allvarliga svårigheter uppenbara. Invandrarna var nu flera miljoner. Folk från subsahariska Afrika anslöt sig till de som kom från arabländer. Områden som endast bestod av araber och afrikaner bildades. Ekonomin gick nedåt och massarbetslösheten började. Men de arbetslösa invandrarna återvände inte hem, utan tillförlitade sig istället på socialbidrag. Integrering existerade fortfarande inte. Trots att många av dessa nya invånare hade blivit franska medborgare lät de ofta förbittrade mot Frankrike och västvärlden. Politiska uppviglare började lära dem att avsky den västerlänska civilisationen. Våldsamma gäng av araber och afrikaner började bildas. Konflikter med poliser var vanliga. När en gängmedlem skadades hjälpte politiska uppviglare ofta till att hetsa fram mer våld.

Situationen blev svår att kontrollera. Men inget gjordes för att lösa problemet; tvärtom.

År 1984 skapades en rörelse som kallades för SOS Racisme av trotskistiska militanta, och den började stämpla all kritik mot invandring som ”rasistisk”. Större vänsterorienterade partier stöttade SOS Racisme. De verkar ha trott att genom att anklaga sina motståndare för rasism skulle de kunna attrahera de ”nya medborgarnas” röster. Närvaron av islamistiska uppviglare, tillsammans med uppviglare i arabiska och afrikanska områden, plus uppkomsten av anti-västerländsk islamisk diskurs skapade rädsla bland observatörer. SOS Racisme stämplade omedelbart de som talade om islamistisk fara som ”islamofobiska rasister”.

År 1990 godkändes en lag som utformats av den kommunistiske lagstiftaren Jean-Claude Gayssot. Den föreskrev att ” all diskriminering som baseras på etnicitet, landstillhörighet, ras eller religion är förbjuden”. Sedan dess har denna lag använts för att kriminalisera all kritik mot arabisk och afrikansk brottslighet, alla frågor om immigration från den muslimska världen, all negativ analysering av islam. Många skribenter har blivit bötfällda och de flesta ”politiskt inkorrekta” böckerna om dessa ämnen har försvunnit från bokhandlare.

Den franska regeringen begärde att media skulle åtlyda ”Gayssotlagen”. Den begärde också att historieböcker skulle skrivas om för att inkludera kapitel om brotten som begåtts av västvärlden mot muslimer, och om islams ” väsentliga bidrag” till mänskligheten.

År 2002 blev situationen i landet dramatisk.

Arabiska och afrikanska områden hade blivit ”no-go-zoner”. Det radikala islam var utbrett och islamistiska attacker inleddes. Dussintals bilar brändes varje vecka. Muslimsk antisemitism ökade snabbt och ledde till en ökning i antijudiska attacker. SOS Racisme och andra antirasistiska organisationer höll tyst om muslimsk antisemitism. Organisationer med uppdraget att kämpa emot antisemitism höll också tyst eftersom de var ovilliga att bli anklagade för ”islamofobisk rasism”.

En bok, The Lost Territories of the Republic, av George Bensoussan (under pseudonymen ”Emmanuel Brenner”), släpptes. Den porträtterade det som pågick på ett korrekt sätt. Den talade om vågen av hat mot väst bland unga personer av invandrarursprung, och om det fullfjädrade hatet mot judar bland unga muslimer. I boken stod det att ”no-go-zoner” befann sig på randen av utbrytning och var inte längre en del av franskt territorium. De konventionella medierna ignorerade boken.

Tre år senare, i oktober 2005, bröt upplopp ut över landet. Fler än 9000 bilar brändes. Hundratals butiker, snabbköp och köpcentrum plundrades och förstördes. Dussintals poliser skadades allvarligt. Stormen bedarrade när regeringen slöt ett fredsavtal med muslimska föreningar. Det hade skett ett maktskifte.

Sedan dess lyckas staten knappt upprätthålla lag och ordning i Frankrike.

En annan bok, A Submissive France, utgavs nyligen av mannen som skrivit The Lost Territories of the Republic femton år tidigare, historikern Georges Bensoussan. Nu är den franska republiken i sig ett förlorat territorium.

No-go-zonerna” tillhör inte längre det franska territoriet. Det radikala islam och hatet mot väst regerar bland den muslimska befolkningen, och även mer allmänt bland befolkningar av invandrarursprung. Muslimsk antisemitism gör livet outhärdligt för judar som ännu inte lämnat Frankrike och som inte har råd att flytta till områden där judar ännu inte blivit hotade: 16e och 17e arondissements, Paris svar på Beverly Hills, eller staden Neuilly, en välbärgad förort till Paris.

Överallt i Frankrike går gymnasielärare till jobbet med Koranen i händerna, för att försäkra sig om att det som sägs i klassrummet inte motsäger islams heliga bok.

Alla historieböcker är ”islamiskt korrekta”. En tredjedel av de franska muslimerna säger att de vill leva enligt islamistisk sharialag och inte enligt Frankrikes lagar.

På sjukhus begär muslimer allt oftare att bli behandlade enbart av muslimska läkare, och vägrar låta deras fruar bli behandlade av manliga läkare.

Attacker mot poliser inträffar dagligen. Polisen har fått order om att inte gå in i ”no-go-zoner”. De får inte svara på förolämpningar och hot. De måste fly om de blir överfallna. Ibland hinner de inte fly.

I oktober 2017 brändes två poliser levande i sin bil i Viry-Châtillon i södra Paris. I januari 2017 råkade tre poliser i ett bakhåll och knivskars i Bonigny i östra Paris.

Poliser svarade på incidenten den 2a februari. När en man blev våldsam flydde de inte. Den franska regeringen kunde inte annat än att förklara dem skyldiga och anklaga en av poliserna för att ha våldtagit sin angripare. Men polisen ansågs inte skyldig till våldtäkt; han var helt enkelt skyldig för att ha ingripit. Den franska regeringen förklarade också hans kollegor skyldiga. De anklagades alla för ”att ha använt våld”. De kommer nu behöva gå upp i domstol.

Den unga mannen som förstörde dessa polisers liv anklagas inte för något. I alla ”no-go-zoner” är han nu en hjälte. Konventionella tv-kanaler ber honom om intervjuer. Hans namn är Theodore, eller Theo. ”Rättvisa för Theo”-klistermärken finns överallt. Banderoller med hans namn viftas på demonstrationer. Upprorsmakare ropar hans namn tillsammans med Allahs namn.

Några journalister har sagt att han inte är någon hjälte; att ”no-go-zoner” är reservoarer för anti-västerländskt, antisemitiskt och anti-franskt hat på bristningsgränsen. Men dessa journalister är också försiktiga. De vet att de kan bli åtalade.

Georges Bensoussan, den Marockofödda författaren av The Lost Territories of the Republic och A Submissive France står för närvarande inför rätta. Ett klagomål lämnades in mot honom av Kollektivet mot Islamofobi i Frankrike (CCIF). De har lämnat in en stämningsansökan mot honom för att han har sagt: ”Idag ser vi ett annorlunda folk i den franska nationen; de orsakar återgången av ett antal demokratiska värderingar vilka vi efterlever” och ”denna känslomässiga antisemitism, bevisad av Fondapolundersökningen förra året, kan inte hållas kvar i det tysta.”

Domare tilldelades omedelbart fallet. Domen kommer att framställas den 5e mars. Om Bensoussan inte döms kommer CCIF säkerligen att överklaga. Bensoussan är en man från vänstern. Han är medlem i ”J Call” (European Jewish Call for Reason), en rörelse som kritiserar ”Israels ockupation av Västbanken” och som begär ”skapandet av en genomförbar palestinsk stat”. Inte ens sådana positioner är tillräckliga för att skydda honom. Ligue contre le racism et l’antisémitisme (LICRA), en organisation som grundades år 1927 för att bekämpa antisemitism, stöttade CCIF. Organisationer som skenbart bekämpar antisemitismen i Frankrike verkar istället klamra sig fast i meningslösa fantasier om att lugna sina plågoandar. De nämner aldrig muslimsk antisemitism och har nu helt och hållet anslutit sig till kampen mot ”islamofobisk rasism” mot judiska författare såsom George Bensoussan.

Det allmänna valet kommer att hållas i Frankrike i april. Socialistiska Partiet valde en kandidat, Benoît Hamon, som stöttas av UOIF (Unionen för Frankrikes Islamiska Organisationer), den franska grenen av det Muslimska Brödraskapet.

De som befinner sig allra längst åt vänster och kommunisterna kommer också att ha en kandidat, Jean-Luc Mélenchon, en villkorslös beundrare av Lenin, Hugo Chavez och Yasser Arafat, och beslutsam fiende av Israel.

Harmon och Mélenchon kommer troligtvis få runt 15 % vardera av rösterna.

En tredje kandidat från vänster, Emmanuel Macron, är en före detta medlem i den franska socialistiska regeringen under François Hollande. För att locka sig till den muslimska rösten reste Macron till Algeriet och sade att den franska koloniseringen var ett ”brott mot mänskligheten”. Han uppgav flera gånger att fransk kultur inte existerar och att västerländsk kultur inte heller existerar; men han tillade att arabisk muslimsk kultur måste ha ”sin plats” i Frankrike.

Den konservativa kandidaten, François Fillon, lovar att bekämpa sunniislam, men säger att han vill ha en ”stark allians” mellan Frankrike, Irans mullor och Hizbollah. Han rykte har skadats svårt av en skandal med ”falska jobb”. Han har attackerat Frankrikes judiska samfund, förmodligen för att säkra den muslimska rösten. Han sade att det inte respekterar ”alla regler i republiken”. Han har sagt att Israel representerar ett hot mot världsfreden.

Marine LePen, kandidaten längst åt höger från Front National, verkar mest bestämd att få ordning och reda på Frankrike, men hennes ekonomiska program är lika självbesegrande marxistiskt som Hamons eller Mélenchons. Le Pen vill också attrahera de muslimska väljarna. Hon reste till Kairo för några månader sedan för att träffa den store imamen i al-Azhar. Som alla andra franska politiska partier stöttade hennes parti de anti-israeliska ställningarna som USAs före detta president Barack Obama antog, såväl som FNs säkerhetsråds resolution 2334 som godkändes den 23e december förra året.

Le Pen kommer troligtvis vinna den första vändan av det tvådelade valet, men hon kommer nästan säkert besegras i andra omgången: alla andra kandidater kommer att samlas bakom den kandidat som möter henne, förmodligen Macron eller Fillon (om han fortfarande är med och tävlar). Le Pen kanske tror att situationen i Frankrike kommer vara ännu värre om fem år, och då kommer hon att ha en riktig chans att väljas till president.

För några månader sedan skrev den franska krönikören Ivan Rioufol i en nyutgiven bok, Civil War is Coming: ”Faran är inte Front National, som endast är ett uttryck för det övergivna folkets ilska. Faran är den allt närmre länken mellan vänstern och islamismen… Faran måste stoppas”.

Dr. Guy Millière, professor vid Paris universitet, är författare av 27 böcker om Frankrike och Europa.

Advertisements

Om Peter

"Muhammad was once a refugee taken in by the City of Medina. Within 5-years, he had driven out, executed, or enslaved every Jew there."
Det här inlägget postades i EU Europa, Hot mot DEMOKRATI, Islamister / Jihadister, Islamska Staten. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s