Kina bojkottar västerländska företag på grund av uigurer

av Soeren Kern

Översättning av originaltexten: China Boycotts Western Companies Over Uyghurs

  • Företag pressas att skrubba sina hemsidor rena från allt innehåll om företagspolitik med hänsyn till mänskliga rättigheter, ta tillbaka beslut om att sluta köpa bomull som produceras i Xinjiang och radera kartor som avbildar Taiwan som ett självständigt land.
  • I oktober 2020 drog det Genèvebaserade Better Cotton Initiative (BCI), en inflytelserik icke-kommersiell grupp som främjar hållbar bomullsproduktion, in licenseringen av Xinjiang-bomull. Man citerade anklagelser om ”ökade risker” för tvångsarbete. Uttalandet har sedan dess raderats från BCI:s hemsida, och oroväckande nog är det inte tillgängligt på Internet Archive.
  • I mars 2020 avslöjade Australian Strategic Policy Institute i en rapport, ”Uyghurs for Sale” att uigurerna jobbade på fabriker – under tvångsmässiga arbetsförhållanden – som är länkar i distributionskedjorna för över 80 välkända globala varumärken i kläd-, bil-, och teknologisektorerna.
  • ”Kinas regering, som är alltmer ivrig att straffa kritiker av deras Xinjiangpolitik, tvingar företag att fatta ett beslut som de gjort allt för att undvika: stötta Kina eller lämna den kinesiska marknaden … Kommunistpartiet ser sig själv som alltmer förmöget att utöva ekonomiska påtryckningar på andra, med hjälp av världens andra största ekonomis ‘kraftfulla gravitationsfält’ … Valet mellan den lukrativa kinesiska marknaden och de värderingar som företag bedyrar i resten av världen börjar bli oundvikligt …” The Economist, 27 mars 2021.
  • ”Tyska företag står för minst hälften av EU:s exporter till Kina. Den tyska exportindustrin har inte direkt något intresse av att fläcka ner balansräkningen med moralprinciper … Det ekonomiska beroendet av Kina försvagar dock den redan minimala inverkan på moraliska argument. Så länge Europa, och i det här fallet Tyskland i synnerhet, inte är beredda att minska sin beroendeställning så kommer klagomål om kränkningar av mänskliga rättigheter i Kina i bästa fall fortsätta att trigga slappa defensiva reaktioner från Beijing.” – Die Welt, 24 mars 2021.
Den kinesiska regeringen bojkottar västerländska klädföretag för att de uttryckt sin oro över tvångsarbete i Kinas Xinjiangregion. Dispyten kretsar kring anklagelserna om att Kinas regering tvingar över 500 000 uigurer och andra muslimska etniska och religiösa minoriteter att plocka bomull i Xinjiang, som producerar 85 % av Kinas bomull och en femtedel av världens bomull. Ungefär 70 % av regionens bomullsfält plockas för hand. På bilden: Kvinnor skördar bomull för hand i Hami, Xinjiang, den 20 september 2015. (Foto av STR/AFP via Getty Images)

Den kinesiska regeringen bojkottar västerländska klädföretag för att de uttryckt sin oro över tvångsarbete i Kinas Xinjiangregion. Företagen pressas att skrubba sina hemsidor rena från allt innehåll om företagspolitik med hänsyn till mänskliga rättigheter, ta tillbaka beslut om att sluta köpa bomull som produceras i Xinjiang och radera kartor som avbildar Taiwan som ett självständigt land.

Den eskalerande dispyten kommer efter att EU och Storbritannien den 22 mars gick med USA och Kanada i ett initiativ för att införa sanktioner för kinesiska tjänstemän för brott mot mänskliga rättigheter i Xinjiang, en avlägsen självstyrande region i nordvästra Kina.

Människorättsexperter säger att åtminstone en miljon muslimer hålls fångna i upp till 380 interneringsläger, där de utsätts för tortyrmassvåldtäktertvångsarbete och sterilisering.

Västerländska företag som gör affärer med Kina står inför ett alltmer motbjudande dilemma: Hur kan man upprätthålla västerländska värderingar och ta avstånd från brott mot mänskliga rättigheter utan att provocera fram hämndaktioner från den kinesiska regeringen och förlora tillgång till en av världens största och snabbast växande marknader?

Den nuvarande dispyten kretsar kring anklagelser om att Kinas regering tvingar över 500 000 uigurer och andra muslimska etniska och religiösa minoriteter att plocka bomull i Xinjiang, som producerar 85 % av Kinas bomull och en femtedel av världens bomull. Ungefär 70 % av regionens bomullsfält plockas för hand. Anklagelserna om tvångsarbete berör alla västerländska distributionskedjor som använder sig av Xinjiangbomull som råmaterial. Både EU och USA importerar mer än 30 % av sina kläder och textilvaror från Kina.

I oktober 2020 drog det Genèvebaserade Better Cotton Initiative (BCI), en inflytelserik icke-kommersiell grupp som främjar hållbar bomullsproduktion, in licenseringen av Xinjiang-bomull. Man citerade anklagelser om ”ökade risker” för tvångsarbete. Uttalandet har sedan dess raderats från BCI:s hemsida, och oroväckande nog är det inte tillgängligt på Internet Archive.

Efter att BCI, som har över 1 800 medlemmar över hela den globala distributionskedjan för bomull, slutat licensera bomullsproduktionen i Xinjiang har dess medlemmar – inklusive tyskbaserade Adidas, UK-baserade Burberry, svenskbaserade H&M och IKEA, och USA-baserade Nike – alla sagt att de skulle sluta använda bomull från Xinjiang, i linje med gruppens riktlinjer.

Samtidigt publicerade H&M, världens andra största modeåterförsäljare, ett uttalande på sin hemsida:

”H&M-gruppen är djupt bekymrade över rapporter från civila samhällsorganisationer och media som innehåller anklagelser om tvångsarbete och diskriminering av etnisk-religiösa minoriteter i Uiguriska autonoma regionen Xinjiang (XUAR). Vi förbjuder strikt alla former av tvångsarbete i vår distributionskedja, oavsett land eller region …

Vi arbetar inte med några klädtillverkningsfabriker som ligger i XUAR och vi köper inte in några produkter från denna region. Vi är transparenta med namn och plats för fabrikstillverkning, klädtillverkning och garnproducenter på vår offentliga distributionslista och kommer att fortsätta göra detta och vidare accelerera denna transparens för vår globala distributionskedja.

Utöver detta har vi utfört en undersökning vid alla klädtillverkningsfabriker vi jobbar med i Kina som syftar till att säkerställa att arbetarna är anställda enligt vårt hållbarhetsengagemang, och att de rättar sig efter våra riktlinjer för migrantarbetare.”

Uttalandet, som vid denna tidpunkt gick relativt obemärkt förbi, kom upp till ytan efter EU:s meddelande om sanktioner. Kinas kommunistiska ungdomsförbund, det kinesiska Kommunistpartiets ungdomsrörelse, konstaterade på Weibo, Kinas motsvarighet till Twitter: ”Sprida rykten för att bojkotta Xinjiangbomull, samtidigt som man vill tjäna pengar i Kina? Ett önsketänkande!”

Raseriet över H&M:s förbud mot Xinjiangbomull trappades snabbt upp på kinesisk social media, med många som uppmanade till en landsomfattande bojkott av företaget. Kinesiska kart- och transportappar blockerade H&M. Stora kinesiska e-handelsplattformar tog bort H&M från sina plattformar. Arga hyresvärdar avslutade hyreskontrakt och tvingade H&M att stänga några av sina 500 butiker i Kina, företagets fjärde största marknad efter Tyskland, USA och Storbritannien.

Den kinesiska nationalistiska motreaktionen spred sig snart till andra västerländska kläd- och skoföretag – inklusive Adidas, Burberry, Calvin Klein, Lacoste, New Balance, Nike, Puma, Tommy Hilfiger, Uniqlo och Zara – efter att statlig media kritiserat märkena för att de uttryckt sin oro över Xinjiang. Över 30 kinesiska kändisar meddelade att de skulle avsluta sina sponsringsavtal med västerländska märken. Några sa att de var emot försök att ”misskreditera Kina”.

Associated Press rapporterade att Kina höll på att ”radera” västerländska varumärken från internet:

”I en high-techversion av den retuschering som används av Kina och andra auktoritära regimer för att radera politiska fiender från historiska fotografier syntes inte H&M:s ungefär 500 butiker i Kina på transportappen Didi Chuxing eller karttjänster som drivs av Alibaba och Baidu. Deras smartphoneapp försvann från appbutiker.

Det var inte tydligt huruvida företag fick order om att radera H&M:s närvaro online, men kinesiska företag väntas göra likadant utan tillsägelse. Tillsynsmyndigheterna har stor makt att straffa företag som inte stöttar den officiella politiken …

Kommunistpartiet pressar ofta utländska kläd-, rese- och andra varumärken för handlingar av deras regeringar eller i ett försök att få dem att anta deras ställning till Taiwan, Tibet och andra känsliga frågor.

De flesta rättar sig efter det, för Kina är en av de största, snabbast växande marknaderna för globalt mode, elektronik och andra konsumentvarumärken.”

Xu Guixiang, en talesman för Xinjiangregeringen, sa:

”Jag tycker inte att ett företag ska politisera sitt ekonomiska beteende. Kan H&M fortsätta tjäna pengar på den kinesiska marknaden? Inte längre. Att rusa in i detta beslut och lägga sig i sanktionerna är inte rimligt. Det är som att lyfta en sten och släppa den på sina egna fötter.”

H&M sa i ett uttalande daterat till den 31 mars att man var ”engagerade i att återfå förtroendet och tilliten av sina kunder, kollegor och affärspartners i Kina.” Uttalandet, som inte innehöll något omnämnande av Xinjiang, verkade vara ett misslyckat försök att få till en balans mellan att blidka både den kinesiska regeringen och västerländska människorättsgrupper.

”Varför ber inte H&M öppet om ursäkt till konsumenterna?” frågade statligt ägda China Central Television. Man kallade H&M:s uttalande för en ”medelmåttig PR-artikel full av tomma ord och utan uppriktighet.”

Handelsdepartementets talesman Gao Feng sa att tvångsarbete i Xinjiang var ”icke-existerande och fullkomligt påhittat” och att sådana anklagelser kan likställas med förtal:

”Vi motsätter oss alla externa krafter som lägger sig i Xinjiangrelaterade frågor och Kinas inrikesfrågor. Vi motsätter oss också sanktioner som införts på kinesiska individer och entiteter baserat på lögner och falsk information, och under förevändning av så kallade människorättsfrågor i Xinjiang.”

De kinesiska myndigheterna pressade sedan H&M och andra varumärken att ändra på ”problematiska kartor av Kina” på deras hemsidor. Shanghaifilialen av Cyberspace Administration of China protesterade mot hur Taiwan, den självständiga önationen som Beijing hävdar är en del av deras territorium, framställs på taiwanesiska versioner av deras hemsidor.

Efter att H&M gett efter för kinesiska påtryckningar och ändrat kartan beordrade regeringen H&M att ”omedelbart åtgärda” sin framställning av omtvistade vatten i Sydkinesiska havet, varav Beijing hävdar kontroll över 90 %. H&M lydde, bara för att reta upp Vietnam, som är med i striden om en del av havet.

Under tiden har den kinesiska regeringen, i ett försök att bemöta anklagelserna om brott mot mänskliga rättigheter i Xinjiang, producerat en ny musikal – som tydligen ska imitera den amerikanska klassikern ”Sound of Music” – som framställer Xinjiang som en lantlig idyll med etnisk sammanhållning och utan förtryck, massövervakning och till och med det islam som majoriteten av den uiguriska befolkningen tillhör.

Musikalen, ”Wings of Songs”, försöker på nytt rama in regionens kulturella verklighet, enligt Agence France-Press, som tillade:

”Musikalen utelämnar övervakningskamerorna och säkerhetskontrollerna som är ständigt närvarande i Xinjiang. Referenser till islam är också märkbart frånvarande – trots att över hälften av befolkningen i Xinjiang är muslimsk – och det finns inga moskéer eller kvinnor i slöjor.”

Västerländska varumärken och Xinjiang

I mars 2020 avslöjade Australian Strategic Policy Institute i en rapport: ”Uyghurs for Sale” att uigurer arbetade på fabriker – under tvångsmässiga arbetsförhållanden – som ingår i över 80 välkända globala varumärkens distributionskedjor inom kläd- bil- och teknologisektionerna. Bland dessa företag finns:

Abercrombie & Fitch, Acer, Adidas, Alstom, Amazon, Apple, ASUS, BMW, Bombardier, Bosch, Calvin Klein, Candy, Carter’s, Cerruti 1881, Cisco, Dell, Electrolux, Fila, Founder Gap, General Motors, Google, H&M, Hitachi, HP, Jaguar, L.L. Bean, Lacoste, Land Rover, Lenovo, LG, Mercedes-Benz, MG, Microsoft, Mitsubishi, Nike, Nintendo, Nokia, Panasonic, Polo Ralph Lauren, Puma, Samsung, Sharp, Siemens, Skechers, Sony, Tommy Hilfiger, Toshiba, Uniqlo, Victoria’s Secret, Volkswagen och Zara.

I juli 2020 rapporterade Financial Times att västerländska varumärken, bland annat Brooks Brothers, Hugo Boss, Lacoste och Ralph Lauren hade mottagit klädleverenser från ett kinesiskt företag vars dotterföretag står inför sanktioner av USA som baseras på anklagelser om tvångsarbete i Xinjiang.

I maj 2019 rapporterade Wall Street Journal att många multinationella varumärken – inklusive Adidas, C&A, Calvin Klein, Campbell’s Soup Company, Coca-Cola, Disney, Esprit, Gap, H&M, Kraft Heinz och Patagonia – direkt eller indirekt tjänade pengar på fabriker som ska ha använt sig av tvångsarbete i Xinjiang.

En del företag har nekat till alla anklagelser, en del har lovat att utreda, och andra har lovat att sluta köpa in varor från Xinjiang. Här följer ett urval av svar och uttalanden från moderelaterade varumärken som för närvarande är i fokus för Kinas upprördhet:

  • Adidas. Ett uttalande löd: ”År 2019, efter att vi fått höra om anklagelser mot flera företag som köpte in varor från Xinjiang, Kina, där etniska minoriteter ska ha utsatts för tvångsarbete på spinnerier, krävde vi uttalat att våra fabriker inte skulle köpa in garn från Xinjiangregionen. Adidas har aldrig tillverkat varor i Xinjiang och har ingen kontraktsmässig relation med någon Xinjiangleverantör.”
  • Burberry. Det Storbritannienbaserade klädföretaget, medlem i Better Cotton Initiative, var det första lyxvarumärket som drabbades av kinesisk kritik om Xinjiang. Burberry förlorade en kinesisk varumärkesambassadör, och deras logotyp raderades från ett populärt tv-spel.
  • Gap. Ett uttalande löd: ”Vi kan bekräfta att vi inte köper in några plagg från Xinjiang … Vi har infört en ny policy som uttryckligen förbjuder återförsäljare av Gap Inc. att direkt eller indirekt köpa in några produkter, beståndsdelar eller material från Xinjiang i processen av tillverkning av beställningar för Gap Inc.
  • Marks & Spencer. Den brittiska återförsäljaren var ett av de första stora varumärkena som ställde sig bakom en kampanj för att stoppa tvångsarbete i Xinjiang. I januari 2020 skrev företaget under en call to action av ‘The Coalition to End Forced Labour in the Uyghur Region’ – som består av över 300 grupper från det civila samhället – för att klippa banden med leverantörer i Kina som gör vinst på tvångsarbete i Xinjiang.
  • Nike. Ett uttalande löd: ”Vi är bekymrade över rapporter om tvångsarbete i, och i anslutning till, Uiguriska autonoma regionen Xinjiang (XUAR). Nike köper inte in produkter från XUAR och vi har bekräftat med våra kontrakterade leverantörer att de inte använder textil eller spunnet garn från regionen.”
  • New Balance. Ett uttalande löd: ”Vi inser att risken för tvångsarbete ökar ju längre upp i distributionskedjan vi går, där vi också har mindre insyn och inflytande. Vi expanderar kartläggandet över bomullsgarnskedjan samtidigt som vi utforskar teknologi och andra metoder för att bättre kunna säkerställa ursprunget av råmaterial.”
  • Zara. Zaras moderbolag, det spanskbaserade Inditex, raderade ett uttalande från sin hemsida om företagets nolltolerans mot tvångsarbete. Uttalandet, som går att hitta på Internet Archive, löd:”Vi tar extremt allvarligt på rapporter om olämpliga sociala och arbetsmässiga förhållanden i alla delar av distributionskedjan för kläder och textil. Vi är medvetna om ett antal sådana rapporter som hävdar försummelse av social förhållanden och arbetsförhållanden i olika distributionskedjor bland uigurer i Xinjiang (Kina) samt i andra regioner. Dessa är mycket oroande. Efter en intern utredning kan vi bekräfta att Inditex inte har några kommersiella relationer med någon fabrik i Xinjiang.”

Den Hongkongbaserade människorättskämpen Johnson Yeung twittrade:

”Påtryckningar från kinesisk statlig media och kinesiska konsumenter. @InditexSpain @ZARA tar i hemlighet bort sitt uttalande om #Xinjiangbomull från sin hemsida. Jag är genuint orolig att företag kommer att delta i dessa grymheter mot uigurer för att återigen bedyra sin lojalitet. Fortsättning följer.”

Utvalda kommentarer

Kinavetaren Richard Ebeling förklarade i en text för American Institute for Economic Research varför den kinesiska regeringen förföljer uigurer:

”Uigurerna, precis som tibetanerna och andra minoritetsgrupper i Kina, har varit offer för kinesisk politisk och etnisk imperialism. Den kinesiska regeringen har försökt säkerställa ett politiskt enande och en integration av i synnerhet Tibet och Xinjiang genom en politik som går ut på etnisk och kulturell ‘sterilisering’. I flera årtionden har de kinesiska myndigheterna i Beijing initierat den hankinesiska befolkningens migration till dessa två områden för att ‘spä ut’ och reducera det uiguriska och tibetanska folket till en demografisk minoritet på sin egen mark.

Den kinesiska regeringen har försökt förfölja och utrota utövandet av islam och buddhism bland dessa folkslag. Den kinesiska militären har vanhelgat religiösa tempel och platser för tillbedjan, mördat och tillfångatagit religiösa ledare, tvingat kvinnor från båda grupperna att gifta sig med hankineser för att genetiskt ‘rensa’ Xinjiang och Tibet från sin ursprungsbefolkning. De har också begränsat eller förbjudit studerande och talande av de distinkta lokala språken och utövande av kulturella seder.

Även om man aldrig uttalat detta officiellt eller offentligt är den kinesiska regeringens policy, för att garantera politisk solidaritet och enighet över varje hörn av det kinesiska territoriet, att göra landet till en rasmässigt enhetlig grupp, nämligen en hankinesisk sådan.”

Tidningen Economist skrev i ett reportage att västerländska återförsäljare allt oftare slits mellan nationalistiska kinesiska konsumenter och samvetsgranna sådana där hemma:

”I över ett år har en del stora utländska kläd- och teknikföretag varit ute på tunn is vad gäller mäniskorättskränkningarna som begås av Kina mot uigurerna, en främst muslimsk etnisk minoritet i den nordvästra regionen Xinjiang. Dessa företag har arbetat för att rensa sina distributionskedjor från tvångsarbete som drabbar uigurerna, varav hundratusentals plockar bomull under tydligt påtvingade förhållanden. Något de inte har gjort är att skryta om dessa ansträngningar, i rädsla för att reta upp Kommunistpartiet och 1,4 miljarder kinesiska konsumenter …

Ett raseri på nätet som provocerats fram av kinesiska myndigheter den här veckan pekar på att Beijing börjar tröttna på detta dubbelspel. Kinas regering, som är allt mer villig att straffa kritiker av dess Xinjiangpolitik, tvingar utländska företag att fatta ett beslut som de gjort allt för att undvika: stötta Kina eller lämna den kinesiska marknaden.

Kinesiska myndigheter har framkallat nationalistiska protester mot utländska företag förut, för att sedan dämpa dem när de fått fram sin poäng. Den här gången ser kampanjen ut som en del av en mer utbredd, mer ihållande motattack mot kritikerna av regeringens politik i Xinjiang, där man tagit över en miljon uigurer tillfånga i en gulag på grund av religiösa och kulturella tillhörigheter …

Kommunistpartiet ser sig själv som alltmer förmöget att utöva ekonomiska påtryckningar på andra, med hjälp av världens andra största ekonomis ‘kraftfulla gravitationsfält’ …

Västerländska varumärken som har stått på sig i Xinjiangfrågan kanske oroar sig för att svansandet för Kommunistpartiet kan provocera fram ett bakslag bland de västerländska konsumenterna, som i allt större mån förväntar sig att företagen ska agera ansvarsfullt i allt från behandling av arbetare till klimatförändringar … Företagen kanske också räknar med att den nationalistiska glöden i Kina kommer att svalna. Och de säkrar sina satsningar …

Allt detta kan förändras allteftersom både Kinas officiella ilska över kritiken mot deras Xinjiangpolitik och påtryckningar från västerländska människorättskämpar och konsumenter fortsätter att intensifieras. Människorättskämpar uppmanar redan till företagsbojkott av nästa års vinter-OS i Beijing … De vet att det blir oförsvarbart på marknaderna där hemma att ge efter för kinesiska påtryckningar genom att avsäga sig från sitt människorättsengagemang. Samtidigt är de förståeligt nog oroliga för konsekvenserna i Kina. Valet mellan den lukrativa kinesiska marknaden och de värderingar som företagen ställer sig bakom i resten av världen börjar bli oundvikligt …”

Den schweiziska statliga tv-kanalen SWF skrev att konflikten var till den kinesiska regeringens fördel:

”Det offentliga raseriet och bojkotten är till den kinesiska regeringens fördel på flera sätt: På hemmaplan distraherar bojkotten från anklagelser om brott mot mänskliga rättigheter och framställer frågan som en attack av Väst mot Kina.

H&M-fallet är också ett kusligt exempel i relation till andra länder. Budskapet till internationella företag: Bråka inte med Kina.”

Frankfurter Allgemeine Zeitung belyste den moraliska konflikten som västerländska länder står inför:

”Västerländska företag befinner sig i en konflikt: I Väst vägrar många av deras kunder bära en t-shirt som producerats av tvångsarbetare. I Kina, som är en produktionsplats och en viktig marknad för dem utsätts företag för påtryckningar när de öppet kritiserar tvångsarbete. De kan knappast tillfredsställa båda sidor.

Ta Hugo Boss till exempel. Märket från den schwabiska staden Metzingen, känt för sina herrkostymer, visar för närvarande hur ett företag letar efter en utväg från ett moraliskt och ekonomiskt dilemma – och hur det i slutändan förlorar dubbelt upp.

Den kinesiska internetplattformen Weibo – ett slags nationellt Twitter – uppmanade nyligen till bojkott av Hugo Boss. Två framstående skådespelare avbröt sitt samarbete med det tyska företaget, och användare på Kinas sociala media fnös åt kostymtillverkarens ombytlighet.

Vad hände?

För några dagar sedan skrev Hugo Boss på Weibo att man respekterar Kinas nationella suveränitet, att bomullen från Xinjiang är bland den bästa i världen – och att man kommer fortsätta köpa den. Detta uttalande hade förmodligen knappt nått Väst om inte den engelskspråkiga medieportalen Hong Kong Free Press hade rapporterat om det.

Företaget sa till en amerikansk tv-kanal i september förra året att alla deras distributörer var tvungna att bevisa att deras produkter inte kom från Xinjiang. Plötsligt fick man intrycket att Hugo Boss sa något annat i Kina än vad man sa i Väst.

Efter att Hongkongpublikationen rapporterat om de motstridande budskapen raderade Boss det på Weibo. Istället hänvisar företaget nu till ett engelskspråkigt uttalande på Weibokontot där det står, med hänvisning till Xinjiang: ‘Hugo Boss tolererar inte tvångsarbete.’…

När en talesperson för Hugo Boss fick frågan av Die Zeit uttryckte han att det första Weibomeddelandet var ‘obehörigt’. Han tillade: ‘Vår ställning i situationen är förstås oförändrad från det från en tid sedan.’

Men med inte särskilt stor ansträngning kan man hitta en äldre version av gruppens uttalande på internet, som raderats från hemsidan för några dagar sedan – och det är mycket hårdare än det meddelande som nu sprids … Det lovade: ‘Vi garanterar att från och med oktober 2021 kommer våra kollektioner inte att innehålla bomull eller andra material från Xinjiangregionen’.”

Den tyska nyhetstidningen Die Welt skrev att så länge Tyskland är beroende av Kina är det lönlöst att framföra moralistisk kritik:

”Ett exempel på den [transatlantiska] oenigheten gällande vad som är rätt approach till Kina är China Investment Agreement, vilket EU, under ledarskap av Angela Merkel, okritiskt släppte igenom … och ignorerade alla önskemål från Bidenadministrationen.

Avtalet kan innebära några ytliga förbättringar i situationen för europeiska investerare i Kina. Framför allt representerar det dock en prestigefull prestation för Xi Jinping och gör det enklare för honom att om nödvändigt påpeka att Väst inte lyckas hitta en gemensam hållning till Kina.

Inte ens dess försvarare skulle hävda att avtalet kan hjälpa till att positivt påverka människorättssituationen i Kina. Särskilt nuförtiden upplever européerna på nytt att Kina inte är beredda att ens gå in i en dialog med Väst vad gäller människorättsfrågor. Tvärtom – Beijing reagerar alltmer aggressivt på all slags kritik …

De 5 200 tyska företag som är aktiva i Kina kommer att ha gett den tyska Bundeskanzleramt en mycket tydlig bild av deras kinesiska affärspartners ömma punkter under de senaste åren. Därför är Daimler snabb med att städa bort ett inlägg på sociala medier om Tibet om Beijing lägger märke till det på ett obehagligt sätt. Och därför hör man inget från Volkswagen om uigurernas situation trots att, eller kanske på grund av att, företaget har en fabrik i Xinjiangprovinsen. Tyska företag står för minst hälften av EU:s exporter till Kina. Den tyska exportindustrin har inte direkt något intresse av att fläcka ner balansräkningen med moralprinciper.

Det ekonomiska beroendet av Kina försvagar dock den redan minimala inverkan på moraliska argument. Så länge Europa, och i det här fallet Tyskland i synnerhet, inte är beredda att minska sin beroendeställning så kommer klagomål om kränkningar av mänskliga rättigheter i Kina i bästa fall fortsätta att trigga slappa defensiva reaktioner från Beijing.”

Soeren Kern är en Senior Fellow vid New York-baserade Gatestone Institute.

Om Peter

Benjamin Netanyahu: "We've seen this before. There was a master race. Now there's a master faith." - "Islam is as dangerous in a man as rabies in a dog." Sir Winston Churchill
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s